Nordatlantiska fördragsorganisationen Nato grundades år 1949. Nato är en kollektiv försvarsorganisation med syfte att säkra frihet och säkerhet för medlemsländerna politiskt och militärt på grundval av Nordatlantiska fördraget (The North Atlantic Treaty) och FN:s stadga.
Natos viktigaste uppgift definieras i Nordatlantiska fördragets artikel 5, enligt vilken ett anfall mot ett allierat land i Europa eller Nordamerika tolkas som ett anfall mot alla de allierade länderna. Under det kalla kriget var Sovjetunionen det största hotet och den primära utgångspunkten för försvarspaktens försvarsstrategi var att försvara det europeiska området för att avvärja ett storanfall.
Nordatlantiska fördragsorganisationen grundades av:
Nato har utvidgats flera gånger:
Natos uppgifter har under de senaste decennierna förändrats märkbart p.g.a. den förändrade internationella säkerhetsutvecklingen. Försvarsorganisationen genomgår fortfarande en omvandlingsprocess och håller på att förändras från en rent kollektiv försvarsorganisation till en organisation som alltmer ägnar sig åt krishantering. När det gäller militär krishantering måste Nato anpassa sin verksamhet till nya hot, t.ex. terrorism, spridning av massförstörelsevapen, svaga stater och miljökatastrofer.
Förpliktelsen till gemensamt försvar och en gemensam lednings- och planeringsstrategi är fortfarande grunden för Natos verksamhet, även om försvarsbehovet relativt sett minskat i det rådande världsläget och krishanteringen fått en allt större roll. Nato har kvar kapaciteten att försvara sina medlemsländer också för den eventualiteten att den internationella säkerhetspolitiska situationen skulle förändras märkbart. Natos gemensamma försvarsplanering samt dess kommando- och truppstruktur har gjorts flexibel för att Natos verksamhet och resurser ska kunna anpassas till den rådande strategiska lägesbedömningen.
Nato är också ett viktigt forum för den transatlantiska säkerhetspolitiska dialogen. Det gemensamma försvaret bygger fortfarande på den ömsesidiga säkerhetsgarantin i artikel 5. Under årtionden har upprätthållandet av den gemensamma försvarsberedskapen ökat stabiliteten och samarbetet mellan medlemmarna och hindrat de europeiska medlemmarna från att återgå till ett nationellt försvar. Nato har för närvarande 26 europeiska och två nordamerikanska medlemmar.
Generalsekreterare för Nato är sedan den 1 januari 2004 nederländaren Jaap de Hoop Scheffer. Den amerikanske generalen John Craddock är från början av 2007 kommendör för Natos styrkor i Europa, (Supreme Allied Commander Europe, SACEUR).
Natorådet (North Atlantic Council, NAC) är organisationens högsta beslutande organ. Rådet består av medlemsländernas ständiga representanter och sammanträder minst en gång i veckan. Rådet sammanträder officiellt en gång om året och inofficiellt en till två gånger om året i form av ett utrikesminister- och försvarsministermöte. Dessutom sammanträder rådet i en sammansättning bestående av stats- och regeringschefer (toppmöte) när frågor av stor vikt för alliansens utveckling skall behandlas.
Natorådets beslut har samma rättsverkan oberoende av sammansättning. Rådet är alliansens enda organ vars befogenheter styrs direkt av Nordatlantiska avtalet. Enligt avtalet har rådet befogenhet att tillsätta andra organ. Rådet har tillsatt många kommittéer och planeringsgrupper som ska bistå rådet i dess arbete eller ansvara för ett visst område.
Natorådet är ett samrådsorgan för medlemsländernas regeringar i alla säkerhets- och försvarspolitiska frågor. Som ordförande för rådets sammanträden fungerar Natos generalsekreterare eller dennes ställföreträdare. Ärendena förbereds i kommittéer på rådets begäran innan de tas upp vid rådets sammanträde. Dessutom får varje nationell representant samt generalsekreteraren föreslå ärenden för behandling. Besluten fattas enhälligt. De ständiga representanterna får anvisningar om de ärenden som rådet ska behandla av de nationella myndigheterna för varje medlemsland och rapporterar sedan om sammanträdena till huvudstaden. Natos internationella sekretariat (International Staff, IS) är också rådets sekretariat. Tjänstemännen vid sekretariatet är experter som rekryterats i medlemsländerna. De flesta av dem är européer.
Natos beslutsfattande kännetecknas av att medlemsstaterna tillsammans inofficiellt bereder och diskuterar ärenden fortlöpande och på många olika nivåer. Ett omfattande samråd är en förutsättning för att ett beslutsfattande som bygger på enhällighet ska fungera. Tack vare samrådet får medlemsländerna i förväg kännedom om varandras synpunkter och de bakomliggande skälen till dem.
Natos militära struktur styrs och övervakas politiskt. Militärkommittén (Military Committee, MC) består av medlemsländernas ständiga militärrepresentanter. Kommittén sammanträder två till tre gånger per år i en sammansättning bestående av de nationella överbefälhavarna. Överbefälhavarna väljer ordföranden för militärkommittén för en treårsperiod. Den internationella militärstaben (International Military Staff, IMS) stödjer militärkommitténs arbete. Personalen är utskickad av medlemsländerna och består till största delen av européer.
På strategisk nivå finns det en stab som bär det operativa ansvaret. Denna strategiska operationsstab (Allied Command Operations, ACO), ledd av befälhavaren för Natos Europastyrkor (Supreme Allied Commander Europe, SACEUR), ansvarar för alla operationer inom alliansen. Han ansvarar för den militära planeringen, däribland kapacitetsdefinition för alla uppdrag inom alliansen (bevarande av stabilitet, krishanteringsuppdrag och gemensamt försvar) och begär resurser av medlemsländerna. Natokommendören lämnar förslag till organisationens politiska och militära organ om militära ärenden som kan påverka alliansens prestationsförmåga. Han har direkt kontakt med de nationella överbefälhavarna.
Den andra staben på strategisk nivå är transformationsstaben (Allied Command Transformation, ACT), som ansvarar för att utveckla alliansens militära kapacitet och truppernas samarbetsförmåga tillsammans med ACO. Det man vill utveckla är utbildning, alliansens nya resurser, doktrinaspekter och testning av nya försvarslösningar.
Nato har för närvarande operativ verksamhet i sex olika områden på Balkan, i Fjärran Östern och i Afrika. För närvarande tjänstgör över 50 000 soldater i Nato-ledda operationer. De största Nato-operationerna är krishanteringen i Kosovo och Afghanistan.
KFOR-operationen (Kosovo Force) grundades med mandat från FN:s säkerhetsråd i juni 1999 (FN:s säkerhetsråd, resolution 1244). Operationsstyrkan består för närvarande av 15 000 soldater, som mest var antalet soldater 55 000. Trupper från 33 länder deltar i operationen, 8 av dem är länder utanför Nato. Man vill bevara de nuvarande truppstorlekarna och verksamhetsbetingelserna under hela den period förhandlingarna om Kosovos status pågår.
ISAF (International Security Assistance Force) är en krishanteringsoperation som grundades 2002 i Afghanistan (FN:s säkerhetsråd, resolutionerna 1386, 1413 och 1444). Nato övertog ledningen av ISAF i augusti 2003. 28 Nato-länder och 14 länder utanför Nato deltar i operationen. ISAF-operationen omfattar hela Afghanistan och den nuvarande styrkan är cirka 58 000 soldater.
Nato-operationerna omfattar också en patrulloperation vid Medelhavet (Operation Active Endeavour) och en utbildningsoperation i Irak (NATO Training Mission in Iraq). Nato ger också transport- och utbildningsstöd till Afrikanska unionens AMIS-operation i Darfur i Sudan (NATO's Assistance to the African Union for Darfur).
Förutom de fortfarande pågående operationerna har Nato åtagit att sköta mindre och tidsbegränsade krishanteringsuppdrag. Sådana var de på hösten 2005 inledda humanitära hjälpoperationerna för att minska förstörelsen efter orkanen Katrina och jordbävningen i Pakistan.
Nato inledde samarbetet för ett partnerskap för fred (Partnership for Peace, PfP) 1994 . Partnerskapet var ursprungligen tänkt som en form för samarbete med de f.d. Warszawapaktsländerna som anhöll om medlemskap i Nato, men också länder som inte ansökte om medlemskap kunde delta i samarbetet. Euroatlantiska partnerskapsrådet (Euro-Atlantic Partnership Council, EAPC), som grundades 1997, fungerar som styrande organ och multilateralt politiskt samrådsforum för PfP-länderna.
Av de nuvarande partnerländerna har Makedonien, Georgien och Ukraina uttryckt sin vilja att bli medlem av alliansen. Makedonien lämnade in sin medlemsansökan tillsammans med Albanien och Kroatien, som anslöt sig till Nato i april 2009, men en bilateral tvistefråga mellan Makedonien och Grekland angående Makedoniens officiella namn har tillsvidare förhindrat landet att ansluta sig till Nato. Vid toppmötet i Bukarest i april 2008 fattades ett beslut att Makedonien skall få medlemskap omedelbart efter att namnfrågan har lösts. Tills dess fortsätter Makedonien som det enda landet i Natos program för förberedelser inför ett medlemskap (Membership Action Plan, MAP). Vid toppmötet i Bukarest i april 2008 beslöt NATO att välkomna Georgien och Ukraina till förbundet men ingen tidsgräns för intesifieringen av relationerna fastställdes. Nato fattade även ett beslut om en intensifierad dialog med Bosnien och Hercegovina och Montenegro.
Tyngdpunkten för verksamheten inom partnerskapet för fred har efter den senaste utvidgningen framför allt förskjutits mot länderna i Centralasien och Kaukasus och till västra Balkan. I partnerskapsverksamheten accentueras inte förberedelser inför ett medlemskap utan bl.a. att införa principer om god förvaltning i partnerländernas försvars- och säkerhetssektorer, att stärka den rättsliga grunden för och regleringen av deras verksamhet, att förbättra den demokratiska kontrollen av försvarsförvaltningarna samt att införa öppna budgetförfaranden.
Partnerskap för fred erbjuder sina västeuropeiska partnerländer (Finland, Sverige, Österrike, Irland och Schweiz) en möjlighet att utveckla militär samarbets- och prestationsförmåga och att delta i krishanteringsoperationer och stabilitetsfrämjande verksamhet, t.ex. att förstöra gamla ammunitionsförråd och stödja reformerna inom försvarssektorn i de mindre utvecklade partnerländerna.
Ett utvecklat samarbete med Ryssland och ett förstärkt partnerskap är fortfarande en prioritet i Natos externa relationer. Det viktigaste forumet i samarbetet mellan Nato och Ryssland är det år 2002 grundade Nato-Rysslandsrådet, som består av 29 likvärdiga medlemmar. Rådet sammanträder regelbundet i olika sammansättningar och fungerar enligt samförståndsprincipen. För att förbättra samarbetet mellan Nato och Ukraina skapades år 1997 ett särskilt forum, Nato-Ukrainakommissionen.
Parallellt med det Euroatlantiska partnerprogrammet strävar Nato efter att förbättra sina relationer till länderna i Nordafrika och Mellanöstern. Samarbetet är aktivt mellan Natos Medelhavsdialog (Mediterranean Dialogue, MD), som grundades 1994, och programmet för samarbete med Istanbul (Istanbul Cooperation Initiative, ICI), som inleddes 2004.
Nato har ett lösare institutionellt band till de så kallade kontaktländerna, som deltar eller stödjer krishanteringsoperationerna, t.ex. Australien, Nya Zeeland och Japan.
Nato har också strävat efter att förstärka sina relationer till andra internationella organisationer, framför allt Förenta nationerna och Europeiska unionen.
Syftet med Natos militära omvandlingsprocess eller ”transformation” är att upprätthålla Natos betydelse som militär allians och bygga upp en kapacitet att reagera på utmaningarna i en föränderlig värld. Uppmärksamhet fästs framför allt vid att utveckla de europeiska Natoländernas militära resurser och samarbetsförmåga. Medan försvarsstrategin under det kalla kriget byggde på att avvärja ett visst hot, försöker man nu via transformationsprocessen fastställa vilken kapacitet (trupper och system) som behövs oberoende av vad som orsakar hotet.
Transformationen är en övergripande, fortlöpande process där inga mål fastställts på förhand. I utvecklingsarbetet fäster man särskild uppmärksamhet vid de möjligheter och risker som den nya tekniken medför. Viktiga teman för Natotransformationen, som fastställdes vid toppmötet i Prag i november 2002, är utveckling av de militära resurserna, snabbinsatsstyrkor, en reform av Natos gemensamma trupp- och kommandostruktur, ett initiativ som gäller skydd mot följderna av massförstörelsevapen och samarbetsprojekt kring missilförsvar och kampen mot terrorism.
I transformationen är de mänskliga faktorerna den viktigaste resursen men ofta också den största bromsande faktorn, eftersom det framför allt handlar om en genomgripande förändring av metoder och arbetskultur.
Natos militära transformation kommer i allt högre grad att beakta samarbetet mellan soldater och civila aktörer i krishanteringsoperationer.
NRF-konceptet för snabba insatser (NATO Response Force, NRF) har en viktig betydelse för Natos militära ”transformationsmotor”. Nya koncept, tillvägagångssätt och tekniker, som hör till transformationen, testas via NRF.
Uppdaterat 25.2.2010
